Idag är dagen då jag skulle varit kärnfrisk igen ifrån min förkylning och feber. Idag är dagen jag skulle vaknat upp och känt: "Jippi som fan, idag ska jag åka tåg till Daniel och imorgon ska vi åka buss till Stockholm för att countrykryssa med Cinderella till Åland!!!"


Detta inträffade aldrig.



Hemma satt jag. Ömsom grät av utmattning ifrån febern & förkylningen, ömsom för att jag tyckte så rackarns synd om mig själv. Underbar som Daniel är, blev han inte grinig. Inte det minsta. Självklart lite besviken, men behöll ändå sitt humör och det var minsann mig det var synd om, även att det är han som är Countrynörden av oss och mest hade sett fram emot detta. Så underbar han är!

Fortfarande kämpandes med mina känslor inför att inse att helgens planer gått big time i stöpet, ringer telefonen och så småningom plingar det på ytterdörren. Utanför står en medelålders man, räcker fram en bukett blommor till mig och säger: "Varsågod". Givetvis var blommorna inte ifrån den "äldre" mannen. Utan ifrån Daniel. Underbara Daniel som tycker att det är mig det är synd om, medans jag tycker att det är han det är synd om.
(Ska tillägga att han hittat en kompis som åker med honom imorgon, dem får säkert jättekul!)


Nej Daniel är för go´. Kan se oss i framtiden bråka om vems fel det är att bilnycklarna blev inlåsta i bilen, vem som egentligen glömde köpa kattmat till den stackars katten som nu varit utan i två dagar, eller vem som ska gå upp mitt i natten och försöka lugna den gallskrikande ungen. Och då mina vänner, ser jag oss inte bråka om VEM SOM INTE SKA BEHÖVA GÖRA DETTA. Utan i vårt hem kommer vi skrika: "Jag gör det! Nej jag gör det! Nej men hör du illa, JAG GÖÖÖÖR DEEEEEEET!"


Här, en bild på de underbara rosorna ifrån lovely Danne-björn: