Saknar D så jag håller på att bli tokig! Såg "Walk the Line" häromkvällen. (Har ni inte sett den, så SE DEN!) Och jag känner mig verkligen som Johnny Cash´s fru... som vinkar av sin man och får klara sig ensam med barnen ett tag för Cash måste turnera land och rike runt och tjäna deg. Nu har vi inget synonym för barn här, men turnera och tjäna pengar är när D måste vara hemma och ha snöjour. Vad eländigt det kan vara att vara såhär jäkla glad i någon, och behöva vara utan varandra ett par veckor? Lyxproblem ;) Men det känns verkligen som en evighet. Och, jag kan erkänna att det hänt att man krupit ner i sängen med gråten i halsen vissa kvällar. Men när man ligger där och känner sig eländigast i hela världen så kan det hända att det säger "pling" i telefonen, och så har man fått världens mysigaste "jag saknar dig"-sms!

Men om vi vänder på myntet. Att sakna någon så man nästan går under, känns ju som trots allt som ett ganska bra tecken! :)